startsidan

Hämtat ur John Schuberths skrift ”Släkten Schubert i Säter” (odaterad men uppgifterna samlade under somrarna 1923 –1924).

När Berndt Johan Schubert inkom till Sverige och var han är född har det tyvärr ej lyckats mig att utforska. Enligt traditionen skall har hava invandrat från Pommern, t.o.m. näst fly därifrån. Om detta är riktigt, skulle man måhända kunna väga gissningen, att anledningen varit rädsla för den soldatpressning, från vilken befolkningen i Sveriges tyska besittningar efter slaget vid Poltava var utsatt. För denna gissning kunde möjligen tala, att han 1712, då han första gången uppträder inför Säters magistrat, säger sig "ingen wijst sitt Resepass, hwarföre ock ingen kunnat wetta, hwarifrån han kommit eller om han något Resepass haft”.

Tyvärr fattas i Säters domböcker det sista kvartalet 1711, d.v.s. just den tid, då han efter allt att döma slog sig ned i Säter. Detta är så mycket mera beklagligt, som protokollen annars med noggrannhet anteckna nyinflyttande med angivande av deras härkomst. Att Berndt Johan inkommit i landet ensam torde åtminstone vara antagligt. I Säters böcker från denna tid finnes ingen mer Schubert, ej heller står någon med detta namn fadder åt hans många barn. Oriktig måste uppgiften i Örnbergs Ättartal vara, att han tillsammans med tio bröder tjänat i Fredrik den Stores här, ty vid tiden för denne furstes tronbestigning hade Berndt Schubert varit död i tolv år. Under första hälften af sjuttonhundratalet fanns likväl åtminstone ytterligare en Schubert i Sverige, nämligen en 1733 i Kristianstad född vagnmakare Johan Ludvig. I Greve Adam Lewenhaupts arbete ”Karl XII:s Officerare" finnes även omnämnda tre i Tyskland födda officerare med detta namn. Något samband mellan dessa och min svenska stamfader har jag ej lyckats utforska.

Tills vidare måste jag därför åtnöja mig med att konstatera, att i Säters kommunionslängd för 1711 förekommer för första gången sämskmakaregesällen "Berent Johan Schubert" såsom boende i sämskmakaremästaren Anders Sandbergs hus och född år 1690. Möjligen har han vunnit anställning där i samband med Sandbergs år 1711 timade frånfälle för att biträda änkan i rörelsens bedrivande tillsammans med hennes son Bengt. 1716 blev han mästare och avlade den 7 april s.å. sin borgared. Samma år anhöll änkan Sandberg, med anledning af sonen Bengts död, att få på sin måg överflytta sin andel i sämskmakarstampen och därmed synes han helt hava övertagit rörelsen. startsidan

Den 19 december 1713 hade han gift sig med Elisabeth Sandberg, då blott 19 år gammal. Hon var född i Säter den 3 juni 1694.

Av Säters domböcker att döma synes han hava varit en ganska hetlevrad och påstridig herre. 1712 dömdes han för "oqwädesord" av ett slag, som åtminstone numera ej går att återgiva i tryck. Några år senare var han mycket ivrig att få en viss Mats Persson från Heden dömd för samma "brott", men tycks ej hava haft framgång härutinnan. Vid ett 1730 förestående rådmansval uppträder han vid kandidatnomineringen med ett anförande, som hade kunnat stå hcncm dyrt. Efter påpekande att hittills blott handlande varit representera de bland rådmännen, yrkade han nämligen att denna gång handtverkare borde väljas och tillade, "Där nu intet twänne Handwärkare skulle få blifwa Rådmän, så håller jag Magistraten misstänkt" samt att "där han velat muta sig dertill som Soml. hafwa giordt": Rätten drog sig tillbaka för enskild överläggning och man skulle ju hava kunnat vänta sig en. ordentlig näsbränna åt mäster Berndt för dessa vanvördiga ord. Men vad nu orsaken kan hava varit, när rätten åter framträdde, var det för att föreslå borgerskapet till rådmän -- två handtverkare. Berndt hade emellertid fått blodad tand och förklarade, att, ingen av de föreslagne döge då den ene vore för enfaldig och sjuklig och den andre ej kan skriwa, utan bör tagas sådana Personer af Handtwärkarna, som kan se på bokstäfwer hwad som skrifws". Det är tydligt att han sjäv ägde denna talang och ej ansåg sig "enfaldig". Någon tillrättavisning av domstolen fick han ej, däremot blev hans svåger plåtslagarmästaren Michael Crom, som, påtagligen på Berndts inrådan, inlämnat en skrift med enahanda yrkande, kraftigt tillhållen att "för sådant härefter til wara taga, uthan blifwa wid sin handtwärk och hammar”. Vilka planer Berndt än må. hava haft med sitt brandtal, så blevo hans förhoppningar gäckade. Av ett nittiotal röster erhöll han blott 17. Vid det näst följande rådmansvalet var han redan död.

Att han, åtnjutit anseende som skicklig inom sitt fack framgår av ett magistratsprotokoll av så sent datum som 1766, där sonen Michael åberopar honom för att få rättighet att öppna egen verkstad och Sämskmakare-Embetet förklarar, att Berndt Schubert "varit en ibland de bästa Mästarne i Ämbetet samt Schubert sielf en beskiedelig och skickelig arbetare".

Mot slutet av sitt liv hade han i sin tjänst två drängar och en piga samt betalade bland de högsta skatterna i staden. Han synes således hava väl förvaltat svärfaderns verkstad och skaffat sig en god ekonomisk ställning. startsidan